När vi kom fram så tog Josef emot oss, som var instruktör på Vidablick, och vi fick börja med en del samarbetsövningar för att bli lite varma i kroppen.
Efter det så delades vi in i tre lag, med blandade lag från alla klasser. Sedan skulle vi i våra grupper gå runt i området och göra uppdrag. Vi fick en karta per grupp, med 25 utmarkerade uppdrag som skulle genomföras. Vissa handlade om att tänka, ibland fick man leta, och ibland fick man klättra med hjälp av rep och sele. Vi höll på i två timmar, och tiden går fort när man har roligt.
Grupperna hann med lite olika många uppdrag, beroende på hur kartläsningen gick, och om man prioriterade blåbärsätning framför tävlingen.
När klockan var halv tolv så fick vi en timmas lunch, innan
det var dags för höghöjdsbanorna. Vi stannade kvar i våra grupper, och skulle
rotera mellan tre höghöjdsbanor. Några hann med alla tre banorna, men de flesta
fick nöja sig med två stycken.
En bana kallades för svängen. Den gick ut på att gå ut för
en stock, tio meter upp i luften, och ställa sig på en liten avsats. Sedan
skulle resten av gruppen lyfta upp stocken och gå iväg med den en bit, så att
man svängde runt uppe i luften. Det gällde för gruppen att hålla stocken vågrät
så att man inte skulle ramla av. Självklart var vi ordentligt säkrade med sele
och rep, som instruktörerna höll koll på. När svängen var färdig så var man
tvungen att ta sig ner, och det fick göras genom att hoppa.
Den andra banan gick ut på att klättra upp längs ett träd,
tio meter upp, för att sedan gå på två stockar, utan något att hålla sig i.
Stockarna satt fastkedjade mellan två träd, det gungade väldigt mycket, men jag
tror att de flesta klarade banan utan några större problem.
Sista banan kallades totempålen. Det var en hög stock som stod i marken, med klätterklossar på sidorna. Man fick klättra tio meter rakt upp i luften, för att sedan vända sig om på stocken, och ställa sig på toppen. Här fanns det inget förutom pålen att hålla sig i, och då den var ganska smal var det svårt att ta sig upp till stående från att sitta på toppen. Även på de två sistnämnda fick man kasta sig ut i luften för att komma ner. Instruktörerna säkrade under hela banan, och med hjälp av träden så kunde de hålla emot när man skuttade ner.
Klockan var halv tre när höghöjdsbanorna var klara, och vi fick då veta vilket lag som hade vunnit. De hade klarat alla uppdrag utom ett och var ganska överlägsna rent poängmässigt.
Vid tre gick bussen hem, och vid fyra så var vi tillbaka på skyttecentret. Det var en väldigt lyckad kick-off och vi tyckte det var väldigt roligt. Vi som var med förra året tyckte att det var betydligt mycket bättre än fisketuren förra året.
